Jag har alltid haft en stor förkärlek till schäfrar.

Schäfern är en ras som verkligen ligger mig nära hjärtat. Jag blir helt lyrisk när jag ser en schäfer. Oavsett om den är nära eller långt bort, vacker eller krokig, väluppfostrad eller ett monster. Ser jag en schäfer känns det i hjärtat. Jag har varit hopplöst kär i schäfern sen jag var ca 6 år gammal.

 

Min första hund var en underbar schäferhane.
Pga arbetsförmedlingens okunskap blev jag tvungen att omplacera honom när han var 5 månader gammal. Något jag är otroligt arg och ledsen över även idag. Sen har jag tyvärr provat på andra raser pga den negativitet som uppstod omkring mig när jag skulle köpa en schäfer igen. Jag har därför haft samojed, hovawart & gatuhund på fyra år. Av olika anledningar har det inte alls funkat bra. Det har inte passat mig och vi har inte gjort ett bra team. 

 

Jag har varit svag för andras åsikter tidigare.
Det var ett stort misstag att jag tog åt mig av såna löjliga åsikter. Men då räckte det för att krossa min dröm. Sen fastnade jag i en ond cirkel pga det. Efter mitt sista försöka att tillfredställa andra med en annan ras än schäfer kom jag till insikt med att de jag hållt på med inte är något annat än fullkomligt idiotiskt.

 

Inga ord kan beskriva hur mycket jag önskar att jag kunde göra allt ogjort.
Jag önskar att jag inte hade lyssnat på arbetsförmedlingen och behållt min första hund. Då är de rätt uppenbart att livet sett annorlunda ut. Men samtidigt så har ändå dessa händelser gett mig så mycket kunskap om både hundar och om mig själv, och det är dessa händelser som förde mig till min chihuahua Midas - vilket jag absolut inte ångrar. Men, gjort är gjort. Det ända jag kan göra är att göra det rätta härifrån där jag står idag.

 

Till jul kommer jag skaffa min efterlängtade schäfer.
Inga ord kan beskriva hur lycklig jag är. Det känns som att jag varit vilse i mitt eget liv. Så otroligt vilse. Jag har mått så fruktansvärt dåligt och vägrat inse varför. Nu är livet påväg att bli så som jag alltid vill leva.