Farliga tuggben.
Publicerat 2013-07-11, 07:36:00 i Holistisk hälsa
Detta läste jag om idag på vägen till jobbet.
Jag tycker det är vidrigt och vill dela med mig av detta till alla hundägare! Jag kan utan tvekan säga att jag aldrig mer kommer ge mina hundar tuggben av råhud. Det första jag ska göra när jag kommer innan för dörren hemma idag är att slänga allt jag har.
Vi förgiftar våra hundar utan att veta om det.
Vi ser tuggben av råhud i djuraffärer, i matbutiker, på nätet, i tv-reklam, i tidningar; ja, överallt. Vi uppmuntras till att ge dem till våra hundar och de flesta hundar tycker mycket om dem, så vi antar att de är säkra. De borde ju vara det, eller hur? Vi ger tuggben till våra hundar för att inte riskera våra skor eller möbler.
Vad har skor och tuggben gemensamt?
Svar: De kommer från samma fabrik.
Svar: De kommer från samma fabrik.
Jag trodde personligen att tuggben i råhud var en bi-produkt av köttindustrin.
Men i själva verket har råhud inte så mycket med köttindustrin att göra, utan är faktiskt en bi-produkt av läderindustrin. Råhud är det som är kvar från läder som inte används.
Råhudstillverkning i korthet:
Råhuds produktion börjar på ett slakteri eller en utsmältningsanläggning där den separeras från djuren och konserveras med natriumklorid i minst 18 timmar. Detta för att skydda dem mot bakterier och röta. Efter att hudarna konserverats med salt packas dem i lastbilar och fraktas till hamnen där de lastas i stora containrar och exporteras med båt ut över världen. Det kan ta allt från några veckor till flera månader innan hudarna kommer fram till deras slutdestination - ett garveri. Där ska hudarna med hjälp av kemiska processer göras till läder. Oftast när hudarna kommer fram är de stenhårda och smutsiga. Därför kalkas de så fort de kommer till garveriet. Det innebär att hudarna läggs i en basisk lösning av natriumsulfid (eller arseniksulfid i vissa länder) och kalk. Denna process mjuknar upp hudarna, förstör cystin i proteinerna och avlägsnar håret. Sedan måste hinnor och kött- och fettrester skavas bort från hudarna. Och när de blir rena måste kalken avlägsnas. Så hudarna utsätts för en till kemisk process - avkalkning. Efter det delas hudarna i två lager: överhud och underhud. Överhuden är det som blir senare till bilsäten, bälte, möbler och skor. Medan underhud är det som blir till tuggben (i "naturlig" färg). Efter splitting rengörs hudarna med en lösning av natriumklorid och svavelsyra för att minska deras pH-värde och förbereda dem för garvning med kromsulfat. Sedan höjs hudarnas pH-värde tillfälligt tillbaka och de eftergarvas. Efter det återställs fettnivåerna och pH-värdet sänks på nytt. Slutligen torkas hudarna, skärs och sorteras efter kvalitéer. Alla små bitar och remsor som inte har något värde, pressas ihop och återanvänds som tuggben.
Här är den värsta biten:
När hudarna exporteras med båt till andra länder transporteras dem som vanliga gods, inte livsmedel. Därför ligger de inte i frysboxar. Det finns resultat från 30-tal prov som visar att under de långa transporterna kan råhud smittas med salmonella och E.coli. När hudarna kommer till garveriet är de oftast svarta och på väg till att ruttna. De är i osäljbar skick alltså och för att de ska återfå sitt värde bleks dem. Blekmedel förbättrar både lukten och utseendet. Om hudarna ruttnat och blekmedlet inte gör någon skillnad, då färgas dem med titanoxid.
I princip så matar vi våra hundar med något som inte dög till ett bilsäte.
Problemet är att det är nästan omöjligt att spåra tuggbenet hela vägen från affären tillbaka till slakteriet. Eftersom tuggben inte klassas som livsmedel, är tillverkarna inte skyldiga att ange ingredienserna. Ibland bryr de sig inte ens att ange tillverkningsland, utan skriver bara landet där tuggbenen packades. Det är inte samma sak. Tuggsaker av råhud leder till kemisk överbelastning av hundens kropp, orsakar allergiska reaktioner och matsmältningsproblem med symptom som aptitlöshet, buksmärtor, diarré, kräkningar, låg kroppstemperatur, dehydrering. För att inte prata om att de sväller dåligt eller tvärtom sväller för mycket i magen och kan fastna i tarmarna. Och för att inte prata om att tuggsakstillverkarna tillsätter ofta i deras produkter färg- (den ökända Red #40) och smakämnen samt natriumbenzoat vilka är cancerframkallande. Det finns också data om att tuggben gav positiva resultat när de testades för aluminium, arsenik, bly, kvicksilver, kromsalter, formalin och formaldehyd.
Våra hundar kan leva lyckligt och LÄNGE utan tuggben i råhud.
Det finns andra BÄTTRE saker du kan ersätta de där tuggbenen med. Tuggsaker som aktiverar, borstar tänderna, ger en meningsfull sysselsättning, funkar som belöning, godis eller mellanmål. Här är mina förslag: råa köttiga ben (oxsvansar, nötnake, kalkonhalsar, revben), älg- eller hjorthorn sågade i bitar, märgben, tjurmuskler, kongleksaker. Listan kan göras lång.
Källa: http://www.cutiepiepolly.se/2013/07/farliga-tuggben.html?m=1
Källa: http://www.cutiepiepolly.se/2013/07/farliga-tuggben.html?m=1
Dogman svarar på frågan om farliga restprodukter!
http://www.dogman.se/sv-SE/Om-Oss/Aktuellt/Dogman-svarar-om-garvning.aspx
Jag anser mig våga lita på Dogmans ord. Jag kommer fortsätta vara försiktig med tuggbenen - men mina hundar kommer få tuggben från Dogman i lagom dos :)
Kommentarer
Postat av: Sara, Iris matte
Nu kom jag in här! Vilken snygg blogg du har och du skriver jättebra!! Kul med massor med läsning, här kommer jag titta in oftare :)
Superäckligt med tuggbenen. Droppen var att de bleks för att de ska se fina ut trots att de egentligen ruttnat. Fy va äckligt! Inga mer tuggben till Iris. Blä.
Ha en bra dag!
2013-07-18 @ 08:51:22
Trackback