Det finns olika typer av hundägare.

 

Jag tycker att väldigt många är den typen som håller fast vid den hund dem skaffat oavsett vad som händer. Dem tycker att skaffa hund & skaffa barn går hand i hand och att de är hemskt elakt mot hunden (och uppfödaren?) att omplacera - även om man har problem, inte trivs ihop, vardagen inte fungerar etc. Ett tag kändes de som jag är den enda på jorden som tänker annorlunda.

 

Jag tycker inte det är nått fel med att inse att en viss hund inte passar en. Jag tycker inte de är fel att omplacera när relationen brister och man inte kan vara den bästa för just den hunden. Det kan handla om att man skaffar en ras som visar sig inte alls passa en, att man skaffar en individ som man inte alls känner kemi med eller förstår sig på, att man inte lyckas lösa ett stort problem, eller att man helt enkelt inte har tid och ork för vad hunden kräver. Då tycker inte jag att de finns nån anledning att ha hunden kvar. Det finns nån där ute som är perfekt för den hunden. Man kan inte veta säkert vad som passar en innan man provat, & faktum är att man lär av sina misstag. Hur lång tid de tar innan man hittar rätt är upp till var och en.

 

Jag tycker man ska hålla fast vid den hund som är perfekt för en. Vissa hittar säkert den hunden hur lätt som helst, men för vissa kan de ta tid. Vissa måste helt enkelt prova sig fram & det är självklart både synd och tråkigt. Men det är inte fel. 

 

Man får inte glömma att alla människor är olika. Vissa är inte alls känsliga eller kräsna & vissa är väldigt känsliga eller kräsna. Vissa är säkra på sin ras & andra är inte. Alla hundmänniskor kommer aldrig dela samma åsikter. Våra hundraser är dessutom framavlade för olika saker och passar inte alla. 

 

Så till alla hundägare där ute som fått omplacera för att hitta rätt - det är vad du känner som spelar roll. Det kommer alltid finnas folk som är emot omplacering, men alla kan/vill inte ha en hund i ~12 år som man av någon anledning inte klarar av eller trivs ihop med till 100%.